Flera marknader = flera konton?

Idag skriver Fritjof Andersson, från “Social Business”, ett inlägg om “Varför ditt företag ska ha flera, nischade konton på Twitter”. Fritjof menar att “om du har ett nischat konto som ger intressenten just den information hen vill ha, rätt paketerad och vid intervall som intressenten gillar – då lyssnar hen. Om du har många oilka produkter eller verksamhetsområden och kommunicerar alla dem via samma konto till flera olika målgrupper så måste kunden själv filtrera informationen, vilket gör den till mindre intressant brus“.
Fritjof skriver att “om du till exempel följs på Twitter av en person som följer 2000 andra konton, men inte är med på den personens twitterlistor, då finns du inte för den personen. Om du däremot har ett nischat konto som ger personen exakt det hen vill ha så kanske, kanske du kvalar in till listan av konton som personen faktiskt lägger tid på att läsa“.

Mina erfarenhter är att ju mer du anpassar dina budskap efter din målgrupp desto mer jobb, men samtidigt desto större chans att målgruppen får den information de önskar. Var gränsen går kan bara du avgöra.

Det mesta bygger förstås på att du känner och förstår din målgrupp. När det gäller Twitter så kan du ju inte välja dina följeslagare. Men du kan ju med fördel välja ut din målgrupp bland såväl dina följeslagare och som alla twitteranvändare i stort. Du kan med fördel välja ut de följeslagare du finner intressanta, följa dem och lära känna dem, genom att engagera dig i det dem har att säga. Och du kan självklart också följa dem du finner intressanta trots att de inte följer dig, kanske i någon förhoppning om att de en dag också väljer att följa dig.

Däremot vill jag inte på rak arm säga att det alltid är “bättre” med fler konton än färre. Jag brukar säga att man får det man förtjänar. Väljer du att skriva om ett nischat ämne, på ett nischat språk, så kommer du med största sannolikhet attrahera en nischad målgrupp. Postar du få och ointressanta tweets, så kommer få att följa dig. Släpper du många ointressanta tweets så kommer ingen annan än din mamma att följa dig. Släpper du några intressanta tweets så kommer du få några följeslagare. Släpper du många intressanta tweets så blir de fler. Börjar du engagera dig i dina följeslagare och ge riktigt bra feedback, så kommer de snart börja älska dig, och du kommer få fler och fler följeslagare.

Är ditt företag verksam inom fler mer eller mindre nischade områden, på fler mer eller mindre nischade marknader, så kan företaget göra klokt i att “borra sig ner” i varje enskild marknad. Genom att tillsätta dedikerade twittrare som sakkunnigt och engagerat kommunicerar om exakt det ämne marknade är interesserad av på dess eget språk, både innehållsmässigt och språkligt. Kanske via flera olika konton. Det kommer förmodligen att ge massor, men också kosta massor.

På MyNewsdesk brottas vi lite med dessa frågor också. Till skillnad från Twitter så skiljer vi på konto och marknad. Vi har skapat förutsättningar för företag att administrera ett eller flera pressrum med ett och samma konto. Exempelvis så har Norwegian, med ett och samma konto, förlagt pressrum till fem olika länder (geografiska marknader) där de är verksamma. De har valt att jobba med för varje enskild marknad dedikerade presskontakter och anpassad information på marknaden språk. Exempelvis finsk information på finska från finsk presskontakt, dessutom taggad i finska geografiska regioner och ämnen. OSV.

Norwegian har skapat pressrum för fem olika marknader/länder.

Norwegians finska pressrum

Ett annat exempel är KGK, som valt att bryta ner sin kommunikation på varumärkesnivå, där man med ett och samma konto skapat pressrum för varje enskilt varumärke, men ändå visat att de ligger under moderbolaget KGK Holding. För varje varumärke har man en dedikerad presskontakt, bilder, pressmeddelanden, nyheter, osv.

KGK har skapat pressrum för varje enskilt varumärke - och knutit dessa till moderbolaget KGK Holdings eget pressrum.

Ett av KGK's varumärken - Hella - har fått ett eget pressrum med för målgruppen dedikerad information och presskontakt.

Båda dessa företag har ansträngt sig till det yttersta för att tillgodose sina målgruppers intressen vad det gäller skräddarsydd information och kommunikation. Vilket har kostat i tid och engagemang, men också givit mycket tillbaka.

Men vi har även många exempel på föreag som finns på många olika marknader, men ändå valt att jobba med ett “one size fits all”-koncept. Samma pressrum, pressmeddelanden, presskontakter, nyheter, bilder, osv, på samma språk för alla. Kostar inte så mycket men kanske heller inte ger så jättemycket tillbaka.

Exakt vilken strategi ditt företag ska jobba utifrån, kan bara ni själva avgöra.

PR-kommunikation om Steve Jobs fick välja

I ett blogginlägg ifrågasätter digitale PR-rådgivaren Tor Löwkrantz PR-kommunikation som bara bygger på det kommunikatören vill säga istället för vad hans publik vill höra.

Tor menar att PR-kommunikation inte sällan handlar om att trycka ut budskap om något, som enligt kommunikatören, handlar om något stort och viktigt som har hänt. Ex:

“Världsledande supermojängen ger oöverträffade möjligheter att tillgodogöra användaren försprång i varje utmaning genom att sammanföra befintliga kärnkompetenser…”

Tor kan själv konstatera att denna typ av kommunikation är värdelös för att inte säga skadlig (om jag tolkat honom rätt).

Tor menar att “Ingen bryr sig överhuvudtaget om vår supermojäng. Vi är oviktiga för de flesta. Ingen väntar på att svälja vårt budskap”, och syftar sannolikt på sig själv som PR-rådgivare. Och drar själv slutsatsen att alla PR-kommunikatörer bör “tala på publikens villkor”. Och inse att det sällan handlar om “mottagare” och “målgrupper” som per definition bara passivt tar emot, utan just om kommunikation mellan människor på bådas villkor.

Jag håller med Tor i mångt och mycket, men inte i allt. Jag håller med dig om att framgångsrik kommunikation måste tillgodose alla inblandades behov och önskemål, och på så sätt bygga på alla berördas villkor.

Men jag håller inte med dig om att ingen bryr sig om supermojänger. Folk älskar supermojänger. Många älskar att få höra spännande berättelser om supermojänger. Folk älskar att passivt konsumera historier om supermojänger utan att aktivt behöva bidra.

Men folk hatar i allmänhet skryt om supermojänger. Folk hatar tråkiga, och irrelevanta historier om supermojänger. Folk ogillar folk som bara pratar utan att lyssna. Folk ogillar självupptagna människor som pratar om sig själva utan att fråga.

PR-kommunikatörer är inget undantag.

Därför gör PR-kommunikatörer, liksom alla männsikor, oklokt i att trycka upp sin målgrupp i ett hörn (inbox) med självupptagna, skrytsamma, tråkiga, irrelevanta budskap utan att först varken lyssna eller förstå.

Men desto klokare i att först lyssna och förstå sin omgivning, och med utgångspunkt från det, förse sin omgivning med kul, intressanta historier, utan att kräva att den aktivt ska delta i någon form av konversation, men vara öppen och mottaglig för konversation, om så önskas.

Slutligen finns det ett stort värde i att överraska. För folk vet inte alltid vad de vill ha. Det är därför Steve Jobs aldrig gör marknadsundersökningar. Eller som Henry Ford sa i samband med att han lanserade T-Forden: “Hade jag frågat folk vad de ville ha, så hade de sagt en snabbare häst”.

Båda deras “supermojänger” blev en skräll. Och om de jobbat som PR-kommunikatörer, så kanske de skulle gjort samma sak, som de gjorde som grundare av två av världens största bolag, tillika intressantaste supermojänger.

De skulle ha haft en egen idé vad som är bra och dåligt, gjort verklighet av den bästa idén, och släppa den där folk enkelt och effektivt kunde hitta den.

Bli lika (a)social som Telia på 20 min

Huruvida ett företag har en blogg, finns på twitter och Facebook säger inte ett mycket om hur bra de är på att bygga goda relationer med sin marknad och målgrupp. Det ger möjligtvis en indikation på att ambitioner finns men inte mer än så. Det är snarare hur väl företagen och dess målgrupp lyckas kommunicera via dessa tjänster, som kan ge indikationer hur bra de är på PR. Därför blir jag återigen så förvånad när jag ser tendenser på att folk i branschen fortfarande tror man plötsligt blir social bara för att man “finns på” Twitter.

Jag syftar på Episervers undersökning av sammanlagt 40 svenska företags hemsidor där de flesta företagen inte kunde svara “ja” på fler än max fyra av nedanstående 13 frågor. En av “vinnarna” var Telia som kunde “ticka av” (som Telias kommunikationschef uttryckte det) nio av ovan nämnda 13 kriterier.

1. Finns blogg?
2. Finns forum/community?
3. Finns ”Följ oss på twitter”?
4. Finns ”Detta sägs om oss på twitter”?
5. Finns ”Följ oss på Facebook”?
6. Finns ”Detta sägs om oss på Facebook”?
7. Kan man dela innehåll via flera kanaler?
8. Kan man betygsätta innehåll?
9. Kan man ange favorit (gilla)?
10. Finns film/webb-tv?
11. Finns chat/automatiserad chat/webbrobot?
12. Kan man maila via mailformulär alternativt mailadress/er?
13. Finns telefonnummer

Kommunikationschef, LG Wallmark, var därefter snabb att utse Telia som vinnare i kundrelation på sin egen blogg med rubriken “Telia bäst i Sverige att använda sociala medier för kundmötet på webb”. Om jag inte hade känt LG en smula, och vetat att Telia faktiskt är rätt bra på att hålla en hyfsad kontakt med sin målgrupp på några av webbens mer sociala plattformar, så hade jag bara fnyst åt uttalandet. Men jag tycker trots allt att rubriceringen är en smula förhastad. För – som sagt – inget av ovan nämnda kriterier säger hur bra ett företag är på “att använda sociala medier för kundmötet på webben”.

Värt att nämna är att MyNewsdesk i dagarna har skapat förutsättningar för vilket företag som helst att inom loppet av 20 minuter bygga upp ett “social media newsroom” som uppfyller majoriteten av ovan nämnda kriterier, till en mycket blygsam kostnad.

Och – nej – det gör dem inte heller särskilt sociala – hux flux. Därför är rubriken på detta inlägg lika förhastat fel som LG’s. Men förutsättningarna att bli duktig på att skapa relation med sin målgrupp har aldrig varit så bra som nu. Upp till bevis.

Från mediadatabas till nätverk

Efter att ha föreläst vid sex frukostseminarier i Stockholm, Göteborg och Oslo för sammanlagt hundratals kommunikatörer, så är det ett par frågor som sticker ut ur mängden och som de flesta av åhörarna tycks vilja få svar på:

Hur ska jag lyckas identifiera och kommunicera med hela den nya och brokiga skara människor som har inflytande på mitt företags marknad?

Jag svarade att det kanske de varken kan eller bör göra, åtminstone inte hela skaran, då det finns risk för att de då tar sig vatten över huvudet. Men jag rekommenderade följande:

Gör ditt företag extremt tillgängligt och transparent. Se till att all information om förtaget och dess verksamhet når ut i alla relevanta sammanhang, där din målgrupp förväntar sig att den ska finnas, inte minst när de söker efter den. Lyssna på din omgivning, hjälp den, och skapa förutsättningar till självhjälp. Och fokusera dig på den exklusiva skara som har störst inflytande på din marknad.

Beroende på vilken verksamhet deras företag bedriver är en hel del av de sistnämnda sannolikt journalister, men bli inte förvånad om majoriteten av dem återfinns bland deras kunder, branschkollegor, anställda, partners, återförsäljare, leverantörer, m fl.

Ben Cotton på PR-byrån Edelman Digital i London skrev nyligen ett blogginlägg där han tipsar oss om tio gratis verktyg för att finna inflytelserika människor. Gissa en gång om något av tipsen omfattar någon mediedatabas i traditionell bemärkelse? NOT. Tjänsterna är av typen sök och nätverk med webben som spelplan. Och fler tips av liknande slag finns. Jag gillar dem alla, även om några inte funkar i Sverige. Men om jag känner typen Ben rätt, så organiserar han dessa människor i något CRM-liknande system för bearbetning. I bästa fall med några sociala plug in’s. Det gillar jag inte. Jag förordar nätverket framför CRM’et. Dessutom så tycker jag att Ben förbiser en viktig faktor; att den som ger är också den som får. Det räcker inte med att hitta dem, du måste bidra med något. Ben snuddar förvisso vid frågan, när han poängterar vikten av att bara prata med dem som är engagerade och intresserade av dig. Men vaddå “prata”? Utöver Ben m fl’s tips så skulle jag vilja lyfta fram kraften i att förse målgruppen med verkligt värde; intressant och relevant information, tips, hjälp, nyheter, med utgångspunkt ifrån vad du lärt av den. Materialet driver trafik. Bland trafiken finns fans. Några av dem är dina viktigaste opinionsbildare. Vig en del av ditt professionella liv åt att serva dem. Och – gör det i ett nätverk.

Almedalsveckan en kommunikativ Medeltidsvecka

Årets Almedalsvecka framställs av många som en av de bästa genom tiderna. Veckan slog rekord i år igen med ca 800 arrangörer, 1.400 arrangemang och 10.000-talsbesökare. Valår och strålande vackert väder bidrog till framgången. Jag är benägen att stämma in i lovorden men fasade över det kommunikativa haveri som ändå präglade veckan generellt sett. Stundtals kändes det som om jag hade hamnat på Gotlands Medeltidsvecka sett ur ett kommunikativt perspektiv. Ett kommunikativt slagfält tillika huggsexa.

”Aldrig har någon fått så mycket för så lite” skriver Dagens Media som rubrik tillika citat till ett gäng personligheters uttalanden om Almedalsveckans flippar och floppar, utan att jag kunde hitta vem citatet egentligen kom ifrån. Det måhända, men många av dem nämner just bristen på effektiv kommunikation som de utmärkande flopparna.

Isabella Löwengrip, med bloggen Blondinbella, klankar ner på Gudrun Schymans PR-kupp att brånna upp 100.000 kr i sedlar framför en gapande delvis högst skeptisk publik.

Brit Stakston, från JMW, menar att “de som arrangerar evenemang under veckan inte systematiskt via de sociala medierna har tagit tillvara på möjligheten att ge fördjupad information.”

Katarina Winell, kommunikationschef, Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning, SLL, kritiserar den urskiljningslösa utdelningen av flygblad.

“Sverige är ett av världens bästa länder vad gäller teknik och kommunikation. Det känns därför otroligt förlegat och ineffektivt att man fortfarande delar ut flyers  i så stor utsträckning Almedalen. Hoppas att vi slipper se det kommande år.”

Och får medhåll från Nikke Lindqvist:

“Flygbladsutdelningen. Ingen vill ha dem, det måste gå att hitta något annat sätt.”

Amerikanska flygplan som släpper flygblad över Japan under andra världskriget. Källa: Wikipedia

Bortsett från en mängd undantag som kanske bekräftar regeln, så menar jag att utrymmet för kvalitativ och någorlunda djupgående kommunikation och meningsutbyte blev minst sagt begränsat. Såväl på seminarier som på öppet på gator och torg. Jag fick intrycket av att seminarierna var så många och ihoppressade, att föredragshållare, moderatorer och seminariearranggörer, blev tvugna att snabbt skumma av de många spännande teman på ytan, utan att så värst många i publiken fick en ärlig chans att i lugn och ro delta i debatten. Om de nu överhuvudtaget var förmögna till det, då många av åhörarna redan mentalt var på väg till nästa seminarium i samma stund som bänkat sig på seminariet de just anlätt till. Vilket också verkade vara fallet för de förstnämnda, som ju skulle arrangera, moderera, prata, i ett nytt sammanhang, ungefär fem minuter innan det de just deltar i hade slutat. Hysteriskt!

Mellan seminarierna ifråga brusade det för fullt. Man fick hugga sig fram med machetas mellan flygbladsutdelare, plasttält, gycklare, och annat löst folk som fullkomligt och ibland bokstavligt skrek ut sina budskap, utan att ens vara närheten av att ta reda på om det var målgruppen som försökte komma förbi. Själv hade jag fickorna fulla helt irrelevanta och meningslösa “give aways” som folk handgripligen stuckit ner i kläderna på mig.

De luttrade som redan visste att bruset skulle nå smärtgränsen, var beredda att gå hur långt som helst för att synas, så till den milda grad att budskapet i sig sen länge höljts i dunkel. Gudrun Schyman eldade som bekant upp 100.000 kronoer i sedlar för att påvisa ojämlika löner, Greenpeace sprang omkring som fiskar och Prime satte sprätt på hundratals flaskor rosévin till vilt främmande som smög sig in på baksidan av gården för att “värma” inför kvällen.  Kreativiteten nådde inga gränser.

Källa: Ylva S (Flickr)

Mitt i detta intermezzo av skenande budskap såg man dock grupper av folk som dragit sig undan larmet in på innergårdar för ett innerligt och givande meningsutbyte. Och just där kunde jag också ursprungliga det egentliga syftet med Almedalsveckan; att påverka genom att kommunicera sina budskap till politiker, media och andra opinioinsbildare på ett nära, innerligt och effektivt sett.

Nästa år ser jag fram emot kvalitet på bekostnad av kvantitet.

Kommunikatörer prisar kommunikatörer #fail?

Varför är det nästan alltid kommunikatörer som prisar kommunikatörer för bra kommunikation? Borde det inte den grupp kommunikatörerna kommunicerar med få sin röst hörd?

Idag kunde jag läsa på MyNewsdesk att 3 500 personer som arbetar inom kommunikation och marknadsföring har korat Bring till Sveriges bästa kommunikatör inom branschen transport 2009. Jag är naturligtvis väldigt glad för Brings skull att de lyckats erövra ett sånt eftertraktat pris tillika fått så fin bekräftelse. De är säkert värda detta.

Men jag kan samtidigt inte låta bli att förundras över på vilka grunder de blivit korade. Vill man dra detta till sin spets så kan man argumentera för att de korat sig själva till vinnare, eftersom någon av de 3500 kommunikatörer som fått rösta mycket väl har kunnat vara någon från just Bring. Nu kanske det står någonstans i tävlingsreglerna att så inte får vara fallet. Men det skulle väl då innebära att ingen av dessa tusentals kommunikatörer får rösta på sitt eget företag? Vilket ju förvisso inte är alldeles ovanligt i tävlingssammanhang.

Oavsett om man reglerna varit enligt ovan, så tycker jag ändå det är märkligt att det nästan alltid är kommunikatörer som prisar kommunikatörer. Och att de kommunikatörerna kommunicerar med, sällan får tycka till om kommunikationen i tävlingssammanhang som detta.

Om man gjort det, så skulle jag inte hålla det för otippat att resultatet skulle se annorlunda ut, paradoxalt nog.

Svårt att nå ut? Just nu på Blocket: Extra stark MEGAFON 25W. Förr 1995:- NU 500:-

Tycker du att medielandskapet blivit rörigt? Har du svårt att nå ut med dina budskap i informationsbruset? Och anser att det där sociala pratet bara är skitsnack, och föga löser dina problem? Då kan du just nu fynda på Blocket: “Extra stark MEGAFON 25W. Förr 1995:- NU 500:-“. Enligt annonsören, Billebro Eventure som sålt ljud- och ljusutrustning i snart 30 år,  sägs det vara en “25W megafon av professionell kvalitet, med siren, mycket lång räckvidd och klart, tydligt ljud. Räckvidd från 600 m till 3.000 m vid ypperliga förhållanden, vattenytor, etc. Tysk hög kvalitet.”

En “räckvidd” på upp emot 3.000 meter… Det skulle innebära att du på en strategisk vald plats mitt i Visby skulle kunna nå ut till Almedalsveckans samtliga besökare. För 500 kr!! Skynda att fynda! Framtiden är här.

Funktioner
Mikrofon baktill , löstagbar handhållen mik
Pistol-liknande på/av knapp
Volymkontroll
Går på 8st batterier
Upp till 3 timmars kontinuerlig användning
Axelrem medföljer

Tekiska data
Max. effekt: 25 watt
Räckvidd: 600 m – 3.000 m
Längd: 34 cm
Horn diameter: 23.5 cm
Vikt: 1.6 kg utan batterier
Batterier medföljer ej

Ett års garanti. Importpris direkt från generalagenten! Jaytec är en Tyskt kvalitetsmärke.

BILLEBRO EVENTURE AB – 30 år i branschen
1000 kvm Frejgatan 27, öppet 10-18, lördag 11-16

EN MÅNADS RETURRÄTT. Beställ tryggt FRAKTFRITT på postorder.

Once again – This is not communication

This is not communication

Originally uploaded by mollybob

I all sin enkelhet; bilder som denna behövs. Igen och igen och igen. För det är som Carat skriver på sin hemsida: “Kommunikation är rätt enkelt. I teorin. Det handlar om att nå fram till och nå in till den eller de människor man vill tala med. Nå fram och nå in. För både fram och in är nödvändiga för att det ska uppstå kommunikation. Nödvändigt för att det ska uppstå någon form av utbyte. Någon form av uttalad eller outtalad dialog, som innebär att vi, våra budskap, berör och lämnar ett avtryck hos de vi vill tala med. Inte bara glider omärkt förbi. För om det inte sker någon form av utbyte är det inte kommunikation det handlar om. För oss är det i bästa fall en bortkastad investering som knappt märkts.”

Som vi vet, men som så många av oss verkar har svårt att leva efter. Tids nog.

Viktigaste journalistkällan borta när polisradion tystnar

Den 1 mars tystnar polisradion och därmed försvinner en av kvälls- och dagstidningsjournalisternas viktigaste källor, det erfar jag efter att ha pratat med diverse källor, däribland Polisen, som själva menar att det nya kommuniktionssystmet “Rakel” inte möjliggör avlyssning som tidigare.

Rikspolisen skriver i ett pressmeddelande att det nya “systemet är digitalt och ersätter cirka 200 gamla analoga systemen” och att “den nya tekniken kommer att förbättra kommunikationsmöjligheterna mellan aktörerna på ett betydande sätt samt vara krypterat. Detta innebär att systemet inte går att avlyssna av andra än de som är anslutna.”

Detta bör inte komma som ett dråpslag för journalister och nyhetsmedia, då skiftet varit känt sen långt tidigare, men bör ändå förändra deras situation markant. Inte minst kommer nyhetsbyråer som den gamla anrika Wighs News drabbas mycket hårt, då i princip hela deras verksamhet bygger på att avlyssna polisradion och sälja nyhetsstoffet till nyhetsmedia.

Det som har mer information i frågan får gladeligen kommentera detta inlägg.

När slutar kampanjer vara kampanjer?

När slutar företagens relativt nyfunna dialog med sin målgrupp att vara kampanjer? Och istället bli kommunikation på daglig basis? Snart om jag får önska. Om länge om jag får gissa.

Ni har säkert sett och hört om den? Forsman och Bodenfors kampanj: “IKEA Facebook Showroom”? Kampanjen iscensattes i oktober i år för att marknadsföra Ikeas nya varuhus i Malmö, för att skapa lite uppmärksamhet kring öppnandet, för att engagera och generera buzz. Man valde att utnyttja en av de populäraste tjänsterna på en av de populäraste sociala nätverken; tagga foton på Facebook. Man öppnade ett konto å varuhuschefen Gordon Gustavssons vägnar, publicerade 13 bilder på olika rum fyllda med möbler, och lanserade en tävling där den som först taggade upp ett urval av möbler vann dem.

Kolla in beskrivningen av kampanjen på Youtube:

Kampanjen är brilliant. Och succén blev ett faktum. Inte för att det var särskilt många som hann delta i tävlingen, eller kommentera den, utan för att det blev ett jäkla snack om den runt om i världen, i positiva ordalag. 100-tals bloggar, media, etc uppmärksammade succén. Mashable, C-Net, Digital Buzz, Bit Rebels, bara för att nämna några. För att inte glömma svenska Kesomackan 🙂

Kampanjer av den här typen blir allt vanligare inslag företags marknadskommunikation. Men det som förvånar mig är att det alltid handlar om just kampanjer. Kampanj (från franska campagne) innebär att man under en tidsbegränsad period försöker bilda opinion för någonting.

Om jag får önska, så dröjer det inte länge förrän företag kommunicerar så här med sin målgrupp på daglig basis, kanske t o m utan en kommunikationsbyrås hjälp. Ungefår så som majoriteten av de dryga 300 miljoner användare idag har glädje av Facebook.

Om jag får gissa, så kommer det dröja mycket länge innan min önskan går i uppfyllelse. Då det finns så många intressen som drar åt ett annat håll.