Dagens nyheters artikeln “Sociala medier en flopp i valrörelsen” gjorde mig riktigt trött, bedrövad och i viss mån upprörd.
Det är inte de sociala medierna som floppat; utan det faktum att varken Kristoffer Örstadius på DN, de många politikerna eller de citerade sakkunniga personerna i artikeln, verkar har förstått essensen av den sociala webben, än mindre hur de ska hantera den.
Kristoffer skriver att “trots alla förväntningar på sociala medier har intresset från både väljare och politiker varit relativt svalt”.
Jesper Strömbäck, proffessor i kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, säger att “sociala mediernas betydelse i valrörelsen är överskattad och missförstådd”. Och att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på. Därmed är sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”.
Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab säger att “vi är beredda och finnas på sociala medier. Men för den allmänna väljaren tror jag inte att det är naturligt att gå in där”.
Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, säger att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” och att sociala medier inte går att jämföra “med samtal ansikte mot ansikte” och menar att “sociala medier föregås av en aktiv handling från en som söker kontakt”. Och får avsluta artikeln med följande citat: “När vi knackar dörr är det vi som väljer radhusområden vi ska gå i, eller vilka trappuppgångar vi ska gå till. I sociala medier är det andra sidan som söker oss.”
Ca 80% av Sveriges befolkning över 18 år använder Internet, vilket är ett av de högsta procentuella andelen i världen. 26% av Sveriges befolkning mellan 9 – 79 år använder sociala medier en genomsnittlig dag. Och 36% av befolkningen är medlemmar på Facebook. Essensen av sociala webben handlar om att att utbyta information, erfarenheter, upplevelser, åsikter, etc med varandra. En del av detta utbyte handlar om politiska frågor, som jobb, utbildning, vård, skatt, kultur, miljö, etc, av den enkla anledning att det är frågor som berör och engagerar folk. Med andra ord så har diskussionen om politiskt heta frågor, i dessa tider “valfrågor”, aldrig varit större än nu på just den sociala webben.
Så när Kristoffer skriver att “intresset från … väljare … varit relativt svalt”, så är det helt fel. Möjligtvis så har intresset att söka kontakt med politiska representanter via sociala medier varit svalt, vilket sannolikt kan bero på att väljare hellre söker svar från sitt nätverk, då det anses vara betydligt mer trovärdigt och i vissa fall mer kunnigt.
Lika knasigt är det av Jesper Strömbäck att påstå att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på” och att “sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”. Det är klart att en stor del av Sveriges befolkning har en idé om, eller kanske redan vet, vilka de ska rösta på. Men det betyder ju inte att de inte går att påverka. Hur många av de som läser Dagens Nyheter eller kollar på TV4 har inte också någon idé om vilka de ska rösta på? Det verkar ju inte hindra de politiska partierna från att lägga ner miljontals kronor på annonsering.
Ja, sociala medier kan vara ett “ganska ineffektivt redskap” om man inte förstår hur man ska använda dem. De är inte svårare att förstå och använda än den fysiska arenan; om man bara står på torget och basunerar ut sina budskap utan att lyssna på sina potentiella väljare, så lär man nå föga framgång. Det räcker heller inte med att slå upp ett antal valstugor och hoppas på att folk som passerar förbi ska kliva in och bli övertygade. Nej, folk diskuterar valfrågor hemma, på Konsum, på arbetsplatsen, i fiket på Ikea – men kanske mest av allt på den sociala webben. För att nå framgång så krävs att politikerna aktivt med ödmjukt söker sig dit, lyssnar och engagerar dig i sina väljares problem och önskemål.
Därför skulle det kännas befriande om någon kunde förklara för Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab, att det inte räcker med att bara “finnas på sociala medier” utan att man också måste interagera med de som finns där. Och att sociala medier inte är en plats man går in i, utan en kontext där 26% av Sveriges väljare interagerar med varandra varje dag.
Till sist skulle jag berätta för Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, att skälet till att han anser att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” är att det med största sannolikhet inte förstått hur folk använder sociala medier, och hur de ska förhålla sig till detta.
Sociala medier är i allra högsta grad ett “samtal ansikte mot ansikte” och i många fall ett väldigt effektivt samtal, trots att det är svårt att känna andedräkten av den man samtalar med. Och – nej – i sociala medier är det inte “andra sidan” som söker er politiker, utan en arena där folk söker varandra.
Om politiker vill vara en del av denna kontext så får de jobba sig in i matchen. Men det tar tid och kraft att skapa relationer även på nätet, men när man lyckas så får man mångfalt tillbaka.
Det är därför inte så svårt att förstå att bara 20% svarar “ja” på DN’s fråga huruvida väljarna “under augusti eller september i år kommit i kontakt med något parti via sociala medier.
Läs också Mikael Zackrissons inlägg: “Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större” och Magnus Kolsjö’s “Dörrknackning en flopp i valrörelsen“.
Filed under: facebook, Information society, Media, Social media | Tagged: dagens nyheter, dn, parti, partier, politik, social, Social media, social webb, sociala medier, sociala webben, val, valfråga, valröresle, web 2.0, webben | 16 Comments »
Newsdesk PR 2.0 