People 2.0 shot Mubarak down


I had a speech yesterday for Svenska PR-företagen in Stockholm, Sweden. I talked about the ever-changing media landscape and what that means for the PR industry. I told the audience it’s not about web 2.0, it’s all about people 2.0, which is a powerful combination of the the social web and people. Exactly what we now see in #Egypt.

“Yesterday, after 17 days of protests, former Egyptian president Hosni Mubarak gave a speech to the Egyptian government that made it seem like he would not be stepping down.” says Techcrunch. And like Alexia Tsotsis, I do think the fall of Mubarak was the combination of these to factors; people and the social web.

Alexia Tsotsis, Techcrunch, says:

“Pulling a country of 82 million people, around 17 million Internet users, 60 million cellphone subscribers, 7 million home phones, and 5 million Facebook users offline essentially created the largest flashmob ever, with around 8 million protesters in the streets across Egypt today according to reports. Says Zohairy, “Shutting down the Internet was the most stupid move this regime has taken. It gave the revolution huge media attention that wouldn’t have been possible otherwise.””

But, indeed, most of all it’s about people and their call to action. As Devin Coldewey wrote in Techcrunch aswell:

“Twitter and Facebook are indeed useful tools, but they are not tools of revolution — at least, no more than Paul Revere’s horse was. People are the tools of revolution, whether their dissent is spread by whisper, by letter, by Facebook, or by some means we haven’t yet imagined.”

But unlike Devin, I do think that the social web is a tool of revolution, even if tons of revolutions did appear without that, for an example the fall of the Berlin wall in German.

Take a few minutes to take part of that moment of history and compare that to what happened with Mubarak:

Voddler gör en Spotify – blir sociala med Facebook


Voddler gör en Spotify och blir sociala. Självklart med Facebook som utgångspunkt. Bara regga och logga in sig med Facebook-profilen. Tillåt åtkomst. Och vips så har du alla Facebook-vänners filmrelaterade profiler på ditt Voddlerkonto. Fullt så bra gick det dock inte för mig, eftersom igen av mina ca 500 FB-vänner  hade loggat in sig på Voddlar med sin FB-profil ännu.

Voddler skriver:

“Like all film lovers, we don’t just love to watch film, we love to talk about film too. We suspect you are like us: you love to discuss films, compare notes, disagree on performances, and share tips. Now, with Voddler Social, you can continue to share, review, and discuss films with your friends just like you always have.”

Det blir spännande att se huruvida det ganska sociala filmbeteendet i den fysika världen kan översättas till Voddler. Man pratar om att användarna kan skapa “bioklubbar”…

Kanske vore det en god idé att se till att själva kärntjänsten som  utbud, uppspelning och användarvänlighet fungerar, innan det sociala lagret läggs till. Det har ju varit lite si och så med förstnämnda.

Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


Dagens nyheters artikeln “Sociala medier en flopp i valrörelsen” gjorde mig riktigt trött, bedrövad och i viss mån upprörd.

Det är inte de sociala medierna som floppat; utan det faktum att varken Kristoffer Örstadius på DN, de många politikerna eller de citerade sakkunniga personerna i artikeln, verkar har förstått essensen av den sociala webben, än mindre hur de ska hantera den.

Kristoffer skriver att “trots alla förväntningar på sociala medier har intresset från både väljare och politiker varit relativt svalt”.

Jesper Strömbäck, proffessor i kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, säger att “sociala mediernas betydelse i valrörelsen är överskattad och missförstådd”. Och att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på. Därmed är sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”.

Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab säger att “vi är beredda och finnas på sociala medier. Men för den allmänna väljaren tror jag inte att det är naturligt att gå in där”.

Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, säger att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” och att sociala medier inte går att jämföra “med samtal ansikte mot ansikte” och menar att “sociala medier föregås av en aktiv handling från en som söker kontakt”. Och får avsluta artikeln med följande citat: “När vi knackar dörr är det vi som väljer radhusområden vi ska gå i, eller vilka trappuppgångar vi ska gå till. I sociala medier är det andra sidan som söker oss.”

Ca 80% av Sveriges befolkning över 18 år använder Internet, vilket är ett av de högsta procentuella andelen i världen. 26% av Sveriges befolkning mellan 9 – 79 år använder sociala medier en genomsnittlig dag. Och 36% av befolkningen är medlemmar på Facebook. Essensen av sociala webben handlar om att att utbyta information, erfarenheter, upplevelser, åsikter, etc med varandra. En del av detta utbyte handlar om politiska frågor, som jobb, utbildning, vård, skatt, kultur, miljö, etc, av den enkla anledning att det är frågor som berör och engagerar folk. Med andra ord så har diskussionen om politiskt heta frågor, i dessa tider “valfrågor”, aldrig varit större än nu på just den sociala webben.

Så när Kristoffer skriver att “intresset från … väljare … varit relativt svalt”, så är det helt fel. Möjligtvis så har intresset att söka kontakt med politiska representanter via sociala medier varit svalt, vilket sannolikt kan bero på att väljare hellre söker svar från sitt nätverk, då det anses vara betydligt mer trovärdigt och i vissa fall mer kunnigt.

Lika knasigt är det av Jesper Strömbäck att påstå att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på” och att “sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”. Det är klart att en stor del av Sveriges befolkning har en idé om, eller kanske redan vet, vilka de ska rösta på. Men det betyder ju inte att de inte går att påverka. Hur många av de som läser Dagens Nyheter eller kollar på TV4 har inte också någon idé om vilka de ska rösta på? Det verkar ju inte hindra de politiska partierna från att lägga ner miljontals kronor på annonsering.

Ja, sociala medier kan vara ett “ganska ineffektivt redskap” om man inte förstår hur man ska använda dem. De är inte svårare att förstå och använda än den fysiska arenan; om man bara står på torget och basunerar ut sina budskap utan att lyssna på sina potentiella väljare, så lär man nå föga framgång. Det räcker heller inte med att slå upp ett antal valstugor och hoppas på att folk som passerar förbi ska kliva in och bli övertygade. Nej, folk diskuterar valfrågor  hemma, på Konsum, på arbetsplatsen, i fiket på Ikea – men kanske mest av allt på den sociala webben. För att nå framgång så krävs att politikerna aktivt med ödmjukt söker sig dit, lyssnar och engagerar dig i sina väljares problem och önskemål.

Därför skulle det kännas befriande om någon kunde förklara för Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab,  att det inte räcker med att bara “finnas på sociala medier” utan att man också måste interagera med de som finns där. Och att sociala medier inte är en plats man går in i, utan en kontext där 26% av Sveriges väljare interagerar med varandra varje dag.

Till sist skulle jag berätta för Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, att skälet till att han anser att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” är att det med största sannolikhet inte förstått hur folk använder sociala medier, och hur de ska förhålla sig till detta.

Sociala medier är i allra högsta grad ett “samtal ansikte mot ansikte” och i många fall ett väldigt effektivt samtal, trots att det är svårt att känna andedräkten av den man samtalar med. Och – nej – i sociala medier är det inte “andra sidan” som söker er politiker, utan en arena där folk söker varandra.

Om politiker vill vara en del av denna kontext så får de jobba sig in i matchen. Men det tar tid och kraft att skapa relationer även på nätet, men när man lyckas så får man mångfalt tillbaka.

Det är därför inte så svårt att förstå att bara 20% svarar “ja” på DN’s fråga huruvida väljarna “under augusti eller september i år kommit i kontakt med något parti via sociala medier.

Läs också Mikael Zackrissons inlägg: “Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större” och Magnus Kolsjö’s “Dörrknackning en flopp i valrörelsen“.

Tidningar utan webbkultur kommer dö


Varför ska det vara så svårt för traditionell media att inse att de har tappat positionen som den självklara gatekeepern för förmedling av information i allmänhet och nyheter i synnerhet? Det undrar Chris Beck, grundare av 26dottwo, här i samtal med Brian Solis, som menar att hämskon är den kulturella läggningen hos människorna bakom mediahusen ifråga. Att de faktiskt inte kommer att förstå så länge de inte verkligen blir en del av “webb-kulturen” och dess avarter.
Ägna drygt 3 minuter åt detta videoklipp och du får en sån där skön aha-upplevelse. Igen.


Resonemanget går naturligtvis utmärkt att applicera på oss PR- och marknadskommunikatörer som envist vill hålla fast vid radio, press och TV, som viktigaste opinionsbildarna.

Klicka på kartan och kolla vad folk gör


Sysomos rider på “geo location”-trenden, och har nyligen lanserat en synnerligen intressant “geo location mashup” som de döpt till FourWhere. Tjänsten suger upp check in’s från såväl Foursquare som Gowalla och Yelp användare, och sätter in dem med kommentarer på Google Maps. Följeslagare kan på så sätt följa gamla och nya vänner och ta del av deras geografiskt relevanta tips, etc.

Till skillnad från förstnämnda tjänster så kräver inte FourWhere medlemsskap och inloggning för att användas. Återstår nu att se hur lokal tjänsten kan bli för att tillgodose de behoven. Väntar även på iphone appen.

Sysomos erbjuder normalt tjänster för bevakning och analys av social media, och jag misstänker att detta är ett sätt att marknadsföra sig som ett företag som förstår sig på den sociala webben.

bloggen skriver man att Sysomos VD och grundare, Nick Koudas, tycker att FourWhere visar Sysomos möjlighet att snabbt introducera innovativa tjänster.

Är det inte så här tjänster som CrimeReports.com skulle jobba istället för med ett nätverk på ca 800 partners? Föreställ er möjligheten för en journalist att snabbt surfa in på tjänsten och följa allmänhetens rapportering av vad som händer på plats. Där det händer, när det händer?

HD’s geniala flickr-bildspel otillåtet


Idag fick jag en tweet av Sören Karlsson, chef för HD Nya Medier AB och ansvarig utgivare för hd.se. Tweeten lyfte fram ett nyligen publicerat bildspel från den hemska jordbävningen på Haiti.

Det som är lite speciellt med detta bildspel är att det baserar sig på en sökning på bildcommunityn Flickr, och bäddats in som en liten widget på HD.se.

Jag tycker HD är skitduktiga. Och jag älskar när de gör så här. Med bl a Sören Karlsson i spetsen ligger de i mångt och mycket i framkant av modern tidningsutveckling på nätet. Åtminstone i Sverige. Men…

Det finns fallgropar i den förlovade web 2.o-världen. Det man som gammal fotograf tillika publicist undrar är om man bara kan ta bilder från flickr sådär? Klart man inte kan! Alla som publicerar bilder på Flickr uppmanas att ange sk “creative commons” för hur deras bilder ev ska få användas. Default-inställningen är “© all rights reserved”.

Men är man som ägare till bilden lite mer frikostig, och intresserad av att dela med sig av sina “verk” så finns en sex andra inställningar. Som: “Attribution: You let others copy, distribute, display, and perform your copyrighted work – and derivative works based upon it – but only if they give you credit.” eller “NonCommersial:
You let others copy, distribute, display, and perform your work – and derivative works based upon it – but for noncommercial purposes only.”

Ovan nämnda verkar onekligen HD helt förbisett. Majoriteten av bilderna i bildspelet är taggade “© all rights reserved” och, rätta mig gärna om jag har fel, men jag har oerhört svårt att tro att HD har kontaktat fotograferna bakom de ca 100 bilderna som bildspelet omfattar, innan de publicerades på HD.se.

Om HD istället skulle ha sökt efter “Creative commons licensed content” och kryssat i “find content to use commersially” så skulle bildspelet endast innehålla två bilder. Döm av vår allas förvåning – inte de bästa bilderna direkt. Knappast värda att publicera.

Jag beklagar HD, men det finns mycket som talar för att ert geniala flickr-koncept inte fungerar att använda i er kommersiella kontext.

Värdelöst med 5000 följeslagare på Twitter


Med anledning av den diskussion som pågår om hur företag ska förhålla sig till den sociala webben för att gagna sin affärsverksamhet, så kan jag inte låta bli att visa upp den gamla klippet från marketing-gurun Seth Godin:

“Om du har 5000 följeslagare på Twitter bara för att du drar dåliga skämt en gång i timmen, så är det knappast bra för din affärsverksamhet.”

Seth Godin menar att den sociala webben fullkomligt översvämmas av en massa ytliga konakter som inte betyder någonting. Och uppmanar oss alla att fokusera på verkliga relationer som betyder något.

Hos mig slår han in öppna dörrar. Hur ser ni på saken?